Liv 1855 gram, 44,5 cm.

Indra 2290 gram, 44 cm.

Indra ville aldrig börja andas och lämnade oss direkt efter födseln. Liv kämpade starkt i nästan fyra dygn och somnade in på pappas bröst Tisdag morgon den 23 Mars 2010.

Såret i min själ värker så oerhört. Mina små fina änglar mamma älskar er så mycket!

Jag var då i vecka 35+2 och hade just börjat andas ut. Enligt ultraljud så hade de båda en liten tillväxthämmning men alla blodflöden och hjärtkurvor såg bra ut. Och jag tänkte varje dag att nu är de så stora att det kommer att gå så bra ifall de skulle födas nu.

På Fredagseftermiddagen kände jag bara att något var på tok. Jag fick inte samma respons som vanligt in ifrån magen och jag sa åt Peter att vi skulle ringa förlossningen och fråga om en kontroll. Jag kände mig ändå rätt lugn för jag hade varit på ultraljud och gjort CTG kurva bara dagen före. Då såg allt fint ut.

Vi kom till förlossningen och blev uppkopplad till CTG kurva klockan 12.30. Hjärljuden var stabila och fina på båda två, så barnmorskan lämnade rummet och sa att hon skulle komma tillbaka om 20 minuter.

Efter 5 minuter fick jag en ganska svag sammandragning men redan innan sammandragningen började mätas på kurvan så sjönk hjärtfrekvensen på Liv från 155 och stegvis ner till 70. Vi ringde på en barnmorska som kom in, men då var värken över och hjärtfrekvensen hade ökat till normal. Hon gick ut och sa att vi skulle ringa igen om vi märkte något igen. Bara någon minut efter att hon lämnat rummet så fick jag en ny värk. Denna gången kände jag att den skulle bli ganska stark. Mitt hjärta slog så fort när jag såg att hjärtljuden gick ner igen. Barnmorskan kom in i rummet när det var nere på 50 och sedan försvann det helt. Indras hjärtljud var stabilt.

Stämningen vart lite panikartad och vi fick gå till ett annat rum där det rullades fram ultraljudsapparat. Jag fick byta om till sjukhusrock och fick droppnål i handen. Efter att en läkare fått titta i några sekunder på ultraljudet så fick de väldigt brottom. De rullade mig till oprationssalen och jag flyttades över till operationsbordet. Narkosläkaren kom fram och sa att jag inte kunde sövas eftersom jag nyligen ätit. De lade mig på sidan och stoppade in nål för epiduralbedövning. Läkaren skrek "2 minuter högst för bedövningen!!"

Jag vändes tillbaka på rygg. Narkosläkaren droppade sprit på magen för att se om jag var bedövad.

Sedan började de skära. Huden var bedövad, inget annat. Jag kunde fortfarande röra på fötter och ben.

Smärtan var enorm, men inget jämfört med den smärta jag skulle få uppleva.

 Klockan 13.20 lyfter de ut lilla Liv, och 13.23 är också liten Indra ute.

När jag var färdig på oprationssalen blev jag flyttad till intensivvårdens barnuppvak. Peter var med mig och vi väntade ihärdigt på våra barn..

Vi får beskedet att de jobbar med båda barnen och efter någon timma kommer en barnläkare in i salen. Hon sätter sig ner och börjar förklara lite om vad som har hänt och vad de har gjort. Att de har haft kontakt med läkare på både Umeå sjukhus och karolinska. Jag förstår inte mycket av vad hon säger. Det är bara en massa svammel i mina öron. Hon pratar om Indra. Vart är barnen? Tänker jag. Så kommer Peter med den dräpande frågan:

"Så hon kommer inte att klara sig!?"

Ett ord till svar

"Nej.."

Peter brister ut i förtvivlad gråt. Jag sjunker djupare in i mig själv. Jag uppfattar läkarens ord

"Lilla vän, du är ju så chockad så du inte kan säga något."

Nej  tänker jag. Nej, nej, nej!

De kommer in med ett litet knyte inlindad i ett gult lakan och ett blommigt täcke och lägger i min famn. Jag tittar ner på mitt barn. En liten fulländad, perfekt flicka. så stilla, så stilla men alldeles varm och mjuk. Jag känner ingen sorg då. Bara oändlig kärlek till den vackra flickan. Indra..

Det dröjer ett tag, jag vet inte hur länge. Tiden står stilla med mitt barn i min famn. Små fingrar och tår, ben och armar, mjukt dunigt hår inpräntat i minnet.

En sköterska kommer in och frågar om vi vill komma in i det rum där Liv är. Vi får besked om att hon andas själv men får lite syrgas i en mask då och då. Personal från Sundsvalls neonatalavdelning är på väg för att hämta Liv med kuvöstransport.

Jag blir rullad dit i sängen jag ligger i. Bedövningen har släppt nu och jag kan åter igen röra på fötter och ben.

En barnskötare står med syrgasmasken mot mun och näsa på ett litet barn under värmelampa. Ett litet rosa, levande barn med mycket, mörkt hår. Jag ser ner på den blånande flickan i mina armar. Alldeles lika varandra är de. Fast en ljushårig, en mörkhårig. En rosa, en blå..

Vi får känna på Liv. Ta på hennes händer. De sluter sig runt mitt finger.

 Lilla, lilla Liv. Min dotter, mitt hopp.

Sundsvalls personal kommer. De ska bereda henne för transporten. De kopplar cPAP för andningen och diverse sladdar och slangar. Jag och Indra får komma tillbaka till uppvakningsrummet där en telefon tas in. Jag ringer till mamma.

"Hej mamma.."

"Hej! Hur går det? Är det klart?"

För första gången brister jag ut i gråt.

"Mm.."

"Gick det bra?"

"Nej."

Det är svårt att andas. Att få fram ord.

"Nej, lilla gumman. Nej vad har hänt?"

"Du har blivit mormor till en liten flicka.."

"Nej, vad hände!?"

Resten av samtalet är ett töcken. Jag ringer sedan till pappa och ger samma besked.

Jag och Indra får åka ambulans till Sundsvall, Liv kommer i en egen ambulans. Peter tar själv bilen efter. Jag får ett rum på förlossningen, Peter kommer efter ett tag. Vi får in en BB säng till Indra.

Så svårt att lägga ner henne. Stanna hos mig för alltid.

Vi får komma till Liv på neonatalen. Hon har fått en värmesäng och en filt. En liten blöja har också fått på sig.

Liv. Vackra dotter. Det här kommer att gå bra.

När vi kommer tillbaka på rummet är en barnmorska där och pratar med oss. Jag får åter igen Indra till mig.

"Ni får ha Indra hos er så mycket ni vill. Men jag måste rekomendera att hon får ligga lite kallt över natten. Så hon håller sig fin längre."

Jag nickar, pussar min dotters panna och lägger ner henne i sängen. Hon rullas ut. Jag och Peter får varsin insomningstablett och somnar i hopp och förtvivlan.

***

Lördag morgon får jag komma ur sängen. Peter och en barnmorska hjälper mig in i badrummet så jag kan duscha. Peter står hela tiden bredvid och hjälper mig. Torkar mitt hår när jag är färdig, tar på mig kläder och leder mig tillbaka till sängen där jag lägger mig helt utmattad av den korta, smärtsamma promenaden. Så får jag in en rullstol och kan gå och hälsa på Liv. En barnläkare meddelar oss att hon inte behöver någon syrgas längre och att hon har bajsat och kissar förvånansvärt bra med tanke på att barn som fått syrebrist vid födseln brukar ha svårt att komma igång med att kissa. Men att hon får små kramper då och då som kan tyda på en syrebrist i hjärnan.

Så frågar de om jag vill hålla henne. Jag får en fåtölj att sitta i och barnsköterskorna hjälps åt att lyfta över henne till mitt bröst.  

Så varm, så levande. Doften från henne fyller mig med lugn och moderskärlek. Ett sting i hjärtat. Åh Indra!

I lite över två timmar låg hon där mot mitt bröst, med pappas hand kärleksfullt över ryggen.

Väl tillbaka på rummet så bad vi att få Indra in till oss. Fortfarande nerbäddad i sitt rosentäcke tog jag emot henne. Fortfarande lika vacker. Så söt.

Åh gud så kall. Som en liten isbit. Inte längre mjuk och varm. Läpparna är mörka. När jag trycker henne mot mitt bröst rinner det lite blod från näsan. Gråten stiger upp i mig igen. Försiktigt torkar jag blodet med lakanet.

Barnmorskan ger mig en näsduk. Sedan turas jag och Peter om att hålla henne. Gråta över henne. Ge våra kärleksförklaringar till en dotter som aldrig fick känna vår värme.

***

På kvällen går vi till Liv igen. Läget är detsamma. De talar om att de ska göra undersökningar på henne nästa dag. Jag får henne på mitt bröst igen och tillbringar resten av kvällen där. Hon är vaken en stund och tittar på oss. Griper mitt finger. Försöker dra ur cPAPen ur näsan. pickar lite med munnen mot mitt bröst.

Allt kommer att gå bra..

Söndag morgon får vi prata med en barnläkare igen. Hon säger att läget är allvarligt. Men att om dagens undersökningar ger goda resultat så kommer vi att förflyttas till Umeå där de har möjlighet att göra grundligare hjärnskanningar för att se om syrebristen gjort någon större skada.

Paniken stiger. Nej nej nej nej nej!

Herre Gud! Jag vill inte komma hem med två kalla bebisar! Jag klarar inte det. Mitt hjärta brister då. Små bebisar ska vara varma, mjuka och goa..

När vi kommer tillbaka till Liv har de förberett så att jag ska sitta med henne tills de kommer för att göra undersökningarna. Tårarna går inte att stoppa. De rinner mer intensivt under hela tiden. Jag är så rädd. Vill inte ge upp.

Efter ultraljudsskanningarna kommer hoppet tillbaka. En liten, minimal blödning i hjärnan har de hittat. "Inte helt ovanligt hos för tidigt födda barn. De brukar kunna växa bort utan framtida men." Helikoptertransport från Umeå beställs.

Det kommer gå bra! Nu får vi komma till experthjälp, med all utrustning som behövs!

Mamma och Jörgen kommer dit just innan Umeås helikopter landar. De har tagit med kläder och saker till oss. Det bestäms att jag och Peter ska få åka med sjuktaxi ett par timmar efter Liv. Vi måste få säga hej då till Indra först.

På förlossningsrummet kommer de in med Indra. Mamma och en präst från sjukhuskyrkan är med.

Lilla barn. Jag slits ifrån dig mer och mer. Och nu ska du slitas ännu längre ifrån din syster. Mitt hjärta värker så för dig. Jag vill inte lämna dig ensam. Ensam och kall.

***

Klockan 19.00 stiger vi in i taxin. Hoppet driver oss framåt. Adrenalinet pumpar. Vi är framme i Umeå klockan 22.00. Först får vi komma in till Liv. Hon ligger i kuvös. Har kopplats till respirator och fått mediciner mot kramperna och för att höja hennes låga blodtryck. De har en apparat för att mäta hjärnfrekvensen hela tiden. Vi får träffa ännu en barnläkare som förklarar att hon har många kramper i hjärnan som inte visar sig annat än på mätningarna. "Läget är mycket allvarligt.."

Jag är så trött. Jag orkar inte gråta mera. Allt går igenom mig. Tyst nickande. Låtsas förstående om vad läkaren säger.

Vi blir visade till patienthotellet. Får ett litet unket rum med gammal inredning och sliten heltäckningsmatta. Jag mår illa. Jag och Peter tar varsin insomningstablett och somnar utslagen.

***

Måndag. Nästa smäll.

På neonatalen får vi veta att de ska röntga hjärnan på Liv. En läkare tar med oss i separat rum och förklarar att Liv har slutat att kissa. Njurarna håller på att lägga av. Om hjärnskanningarna visar bra resultat så ska hon förflyttas till karolinska där hon kan genomgå dialys.

Vi håller andan i väntan på resultat.

Möte med läkare igen.

Jag vill inte höra. Orden får inte fastna, men de bränner sig fast.

Låg hjärnaktivitet. Njurarna funkar inte. Mer medicin. Fler prover. Mer stick. Lågt blodtryck. Djupt medvetslös. Vi får vänta tills i morgon..

Peter som talar om att det kommer att gå bra.

Nej! Det kommer inte att gå bra.

Jag har gett upp för min dotter. Gett upp hoppet.. Liv.

***

Den natten drömde jag.

Solen sken, det var varm sommar.

Jag gick. Var någonstans mellan Sundsvall och Sollefteå. Hade skötväskan i handen.

Träffade några människor på en strand som jag stannade och pratade med. De undrade vad jag hade i väskan. Jag satte mig ner och öppnade. Där i låg lilla Indra. Naken, blå, död. Uppvärmd av solen och värmen.

Förfasade blickar av människorna omkring mig. Illamående, fula ord.

"Men hur ska jag få hem henne då!? Hon måste få komma hem!"

Hem..

***

Tisdag morgon går vi till naonatalen med andan i halsen. Vi hade kommit överens om att Liv skulle få vara hos Peter. Han hade ju aldrig fått hålla i henne. När vi kom in och tittade på skärmarna så hade blodtrycket höjts lite. Hoppet gnistrade till än en gång. Hon blev flyttad över till Peter och fick ligga på hans bröst. Skärmarna började larma. Ingen fara. De har bara kommit åt någon sladd. Det hade hänt förut. Jag satt bredvid och smekte hennes huvud och rygg. Barnläkaren kom in. Det larmade fortfarande. Personalen stängde av ljudet på larmet. Läkaren lyssnade på hjärtat.

"Det som händer nu är att all den vätska och salter som samlas i kroppen på Liv påverkar hjärtat. Det kan gå väldigt fort nu.."

De började koppla bort slangar och trådar.

Jag går sönder. Mitt hjärta klarar inte det här. Lilla älskade gumma.

De kollar hennes puls. Svag puls fortfarande.

"När små prinsessor vaknar om natten måste de vara modiga. Var modig som storasyster nu. Lilla älskade vän!"

Nu finns det ingen puls längre. De drar ut respiratorn.

Hon väntade tills vi kom. Hon väntade på mamma och pappa. Sedan slappnade hon av. Föll i evig sömn.

Min lilla Liv somnar in i pappas armar.

*** 

Nu är de tillsammans igen. Mina två små fina änglar. En glimt av lycka fick jag av er. Tack för den glimten! Ni hör ihop. Skapade tillsammans. Av ett spirande liv kom två. Jag älskar er bortom förståelse. Ta hand om varandra. Mammas små flickor..

Som ni skapats ska ni vila

nu för alltid hos varandra.

Ni som himlen har berikat

får i ljus och värme vandra.

Känn min kärlek

trots sorg och smärta

små änglabarn

i mammas hjärta.